Jag vet faktiskt egentligen inte riktigt hur många gånger man kan skiva ett inlägg om hur man önskar att folk delade samma värderingar som en själv, men eftersom folk verkar totalt dumma i huvudet så tar jag tillfället i akt (nu när jag bär på en ilska inombords) att nämna det igen. 

 

Jag är så trött på egoistiska människor, människor som säger en sak och gör en annan men framförallt människor som säger något och sen inte håller sitt ord. Det är inte acceptabelt att sprida tomma ord omkring sig, då är det bättre att hålla käften. Men värst av allt är kanske de som fungerar på detta vis men inte fattar det själva. Förstår man inte hur illa andra kan ta det? Att känna sig lurad, struntad i eller rent av skiten i är frukansvärt och det borde alla med en normal hjärna förstå. Jag är så äckligt less på att spendera tid på människor som fungerar så. Ta en funderare och du kanske känner igen dig. Då tar du tillfället i akt nu att ändra på det vidriga beteendet. Sluta såra och visa respekt och hänsyn. 

 

Om det är något som jag är bra på så är det fan att hålla mitt ord, meddela ändrade planer och hålla människor uppdaterade om det är någonting som skulle strula. För det gör man! Jag lovar inte saker som jag vet att jag inte kommer hålla, jag lovar framförallt inte saker och sen låter det rinna ut i sanden. För jag är en så jävla snäll människa som aldrig skulle önska någon någonting illa. 

 

Jag är lika trött på att alltid vara den som ställer upp, alltid vara den som åker, alltid vara den som finns som en plan B. Jag nås alltid på min telefon och min dörr är alltid öppen. Kanske att det är dags att sluta flänga som en idiot och låta folk faktiskt offra sig lite för att komma till mig för en gångs skull. Det är något jag värdesätter så högt. 

 

Jag är så glad och tacksam att jag har en person som jag älskar mer än allt, hatar mer än allt, bråkar med och blir sams lika fort och det är för att ingen förutom du värderar likadant som mig. Det finns några som jag kallar mina bästa vänner men det finns en som alltid kommer prioriteras före allt. Jag är så glad att jag kan skrika ut min ilska tillsammans med dig och att vi sen kan konstatera att vi är perfect match. Hyllas ska de som hyllas borde! Du är så jävla bra och jag är så jävla stolt över att kunna kalla dig min bästa vän. Du är min störtsta finne i röven men även den som har hårdast grepp om mitt hjärta. 

 

Det var dagens ilska. Ni som känner er träffade, det var meningen! 

 

En kväll med extremt många tankar som inte riktigt vet var de ska ta vägen. Jag tror att jag tidigare har sett mig som en människa som inte tycker och tänker så mycket utan mest följer med vågen. Men det gör jag så lagom heller, oj vad jag tycker och tänker. Kanske att det är dags att jag visar det. 

 

Jag är en tjej som är tre veckor från tjugo år, väldigt oerfaren på många plan och väldigt erfaren på många andra. Jag har aldrig tidigare sett mig som en feminist, men det är för att jag inte har sett hur samhället fungerar. Jag har inte tillräckligt med arbetslivserfarenhet och har inte varit i något yrke som är mansdominerande för att kunna yttra mig kring ämnet. Det är klart att jag tycker att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar, men som sagt för lite att gå på för att sätta mig in mer i ämnet. Men nu, nu har jag fått upp mina ögon och det är inte klokt vad förvånad man blir, och arg. Arg på hur samhället fungerar. Arg på hur mycket man som kvinna/lägre i rang/rädslan att inte nå sin dröm, kan tåla. Sen är det såklart att det är män som får ta mycket skit också, men inte alls på samma sätt. 

 

Efter att ha varit med om ett senario själv som jag inte riktigt kan släppa, samt lyssnat på diverse podcaster idag. En är min absoluta favorit med HanaPee och Martin. Ni kan själva läsa Hannas blogginlägg. Lyssna gärna på podden med.  http://nojesguiden.se/blogg/hanapee/filmsverige-hatar-nu-mig-sorry

 

Vad vill jag komma med det här då utan att hänga ut någon speciell, jag vet inte riktigt. Jag skulle vilja hänga ut och berätta allt men jag vågar inte riktigt. 

 

Lägger upp en fin låt istället. 

 

 

 

 

Något som jag har blivit varse om är att livet kan ta väldigt snäva vändningar, allra mest när man minst anar det. Men jag har pratat om det förut. Jag vill bara att ni ska tänka på det, VARJE DAG! Det finns inga garantier för någonting. Det finns heller inget som säger att det inte kan bli bättre. Det sista som överger en är hoppet.

Därav bilden i inläggen innan. Jag tycker det är viktigt att vakna till ibland och inse hur sköra vi faktiskt är.

 

 

Lite nattskrivning i brist på sömn. 

För ungefär en månad sen så hade jag ingen som helst aning om var jag stod i livet. Jag hade ungefär hundra tankar om allting och var mer sårbar än någonsin. Jag skrev en text som jag faktiskt tänkte dela med mig av, vilket jag inte ofa gör. Jag skriver mycket i hemlighet. 

 

"Just nu är jag ömtålig, mer ömtålig än någonsin.
Mer känslofylld än någonsin, trots att det borde vara precis tvärtom. 

Kanske är det därför jag gör utan att känna, jag agerar utan att tänka och beter mig som att det inte kommer en dag imorgon. Men det är inte jag, jag är alldeles för ordentlig och kärleksfull för det. Jag är ordning & reda, struktur och en av de mest omtänksamma du kan träffa. Men nu är min värdighet som bortblåst. 

 Jag nått min gräns, mitt hjärta är utspritt precis överallt och jag har ingen aning om var jag ska börja min väg för att pussla ihop det igen. 

 Hittills har jag valt alldeles för lätta vägar.
Men jag fortsätter mitt letande och hoppas hitta mig själv på vägen också." 

Sen kom beskedet som skulle förändra hela min tillvaro, som skulle ändra mig från fruktansvärt sårbar till rent utav lycklig. Och här ligger jag nu, i Luleå och är precis där jag vill vara i livet. 

Jag har dessutom insett att jag kanske inte behövde ha så bråttom. Livet är inte över bara för att en inte vet vad den vill bli vid 19-års ålder. 

An entire sea of water can’t sink a ship unless it gets inside the ship. Similarly, the negativity of the world can’t put you down unless you allow it to get inside you.

Sometimes we get sad about things and we don’t like to tell other people that we are sad about them. We like to keep it a secret. Or sometimes, we are sad but we really don’t know why we are sad, so we say we aren’t sad but we really are.

Jag skrev ett helt inlägg och raderade allt. För hur rätt det än var, så var allt bara fel. 

Livet hörrni. Det är bra märkligt. 

På bara några få dagar har allting vänt och det ser inte alls ut som det gjorde förra veckan. Jag har valt att sluta mitt jobb på Honeycomb av flera olika anledningar. Jag vill inte hänga ut någon här men jag känner mig väldigt upprörd över det som hände och jag önskar att ni är försiktiga med vad ni söker för jobb där ute. Framförallt tjejer mellan 16-25. Man blir så lätt blind för småsaker som faktiskt är otroligt viktiga. Vissa saker håller och andra inte, det här höll inte för mig. Sätter min punkt där för att inte råka säga mer än nödvändigt. 

Sen från att fortfarande vara ganska nedstämd över det som hände för några veckor sen till att gå hand i hand med någon annan är också, jag kan inte hitta ett bra ord. Absurt kanske. 

Jag är fortfarande rädd, rädd för att återigen lägga mitt liv i någons händer. Rädd för att tycka om någon så mycket så att jag är beredd att gå och vänta i åtta månader medans någon lever sin dröm och en själv bara längtar tills de där åtta månaderna är över så att man också kan få känna att man lever sin dröm. 

Men den här personen är mer än så. Han visar mig så mycket uppskattning som jag aldrig trodde att jag kunde förtjäna. Någon som verkligen vill vara med mig, hålla om mig och ge mig skrubbsår runt munnen för att jag säger att han inte får raka av skäggstubben. 

Då verkar man inte alls lika sårbar.

Jag försöker intala mig det hela tiden, att jag aldrig ska visa mig sårbar. Inte för någon. Varför? Det är inte så att någon kommer döma mig för att jag är en mjuk människa med känslor som gärna och ofta sprutar ur mina öron. Sanningen är ju att när ingen ser på så rinner tårarna. Men att erkänna det, det är svårt. Men nu vet ni. 

Om du läser det här så ska du veta att jag saknar dig, mest hela tiden och trots allt. Även om jag egentligen inte vill erkänna det, men jag är inte mer än människa.