Lite nattskrivning i brist på sömn. 

För ungefär en månad sen så hade jag ingen som helst aning om var jag stod i livet. Jag hade ungefär hundra tankar om allting och var mer sårbar än någonsin. Jag skrev en text som jag faktiskt tänkte dela med mig av, vilket jag inte ofa gör. Jag skriver mycket i hemlighet. 

 

"Just nu är jag ömtålig, mer ömtålig än någonsin.
Mer känslofylld än någonsin, trots att det borde vara precis tvärtom. 

Kanske är det därför jag gör utan att känna, jag agerar utan att tänka och beter mig som att det inte kommer en dag imorgon. Men det är inte jag, jag är alldeles för ordentlig och kärleksfull för det. Jag är ordning & reda, struktur och en av de mest omtänksamma du kan träffa. Men nu är min värdighet som bortblåst. 

 Jag nått min gräns, mitt hjärta är utspritt precis överallt och jag har ingen aning om var jag ska börja min väg för att pussla ihop det igen. 

 Hittills har jag valt alldeles för lätta vägar.
Men jag fortsätter mitt letande och hoppas hitta mig själv på vägen också." 

Sen kom beskedet som skulle förändra hela min tillvaro, som skulle ändra mig från fruktansvärt sårbar till rent utav lycklig. Och här ligger jag nu, i Luleå och är precis där jag vill vara i livet. 

Jag har dessutom insett att jag kanske inte behövde ha så bråttom. Livet är inte över bara för att en inte vet vad den vill bli vid 19-års ålder.