Jag har alltid varit ganska stor, inte tjock direkt men lång och ganska kraftigt byggd. Jag har alltid haft och har fortfarande komplex över min glugg mellan mina framtänder och mår jättedåligt varje gång någon påpekar det. Har knappt några kompisar som är lika långa som jag, vilket har varit jobbigt. Jag har alltid haft kompisar som jag anser är sjukt mycket snyggare än mig och det gör att man sjunker ihop lite. När man märker att man är mer "opopulär" än sina vänner, man är mest någon som bara hänger med. Jag har heller aldrig varit någon som säger ifrån, jag är väldigt snäll och låter folk styra över mig. När jag var yngre så berodde det på att jag var rädd att mina vänner inte ville vara med mig om jag sa ifrån. 

Men sen så var det som att något vände, jag tror att det var sista året i gymnasiet som förändrade en hel del. Just nu känns det inte som att något spelar någon roll. Jag gör min grej och passar det inte så fine, då får man väl umgås med någon annan. Jag tänker inte svansa efter någon, vara den som ständigt hör av mig eller vill ha bekräftelse. Det är inte bara mitt jobb, det ska komma från båda. 

Jag har blivit trygg i mig själv, sen att jag står och vinglar lite på en flotte för tillfället och inte riktigt vet åt vilket håll jag ska ro, det spelar ingen roll. Så länge jag trivs med mig. Sen nu när jag har börjat träna på allvar igen och ser resultat så trivs jag ännu mer. Ni kan ju låtsas att man ser en antydan till ett kommande 6-pack. Har tydligen ganska lätt att bygga muskler. Från tvättmaskin till det där på en månad. Nu går det bara framåt.