Livet hörrni. Det är bra märkligt. 

På bara några få dagar har allting vänt och det ser inte alls ut som det gjorde förra veckan. Jag har valt att sluta mitt jobb på Honeycomb av flera olika anledningar. Jag vill inte hänga ut någon här men jag känner mig väldigt upprörd över det som hände och jag önskar att ni är försiktiga med vad ni söker för jobb där ute. Framförallt tjejer mellan 16-25. Man blir så lätt blind för småsaker som faktiskt är otroligt viktiga. Vissa saker håller och andra inte, det här höll inte för mig. Sätter min punkt där för att inte råka säga mer än nödvändigt. 

Sen från att fortfarande vara ganska nedstämd över det som hände för några veckor sen till att gå hand i hand med någon annan är också, jag kan inte hitta ett bra ord. Absurt kanske. 

Jag är fortfarande rädd, rädd för att återigen lägga mitt liv i någons händer. Rädd för att tycka om någon så mycket så att jag är beredd att gå och vänta i åtta månader medans någon lever sin dröm och en själv bara längtar tills de där åtta månaderna är över så att man också kan få känna att man lever sin dröm. 

Men den här personen är mer än så. Han visar mig så mycket uppskattning som jag aldrig trodde att jag kunde förtjäna. Någon som verkligen vill vara med mig, hålla om mig och ge mig skrubbsår runt munnen för att jag säger att han inte får raka av skäggstubben.