Det känns som att det enda jag gör just nu är att gnälla. Ingenting känns riktigt bra. Så fort det blir för mycket då vänder jag mig hit, men nu var det länge sen. Nu ligger de bland handlarlistor och random telefonnummer, mina tankar. Mina tankar som mest är fyllda med ångest. En ångest som jag mycket väl vet vad den beror på, men inte klarar av att råda bot på på egen hand. 

 

Hur många 24-åringar går runt med extensiell ångest typ dag ut och dag in? Hur vet man vad man vill i livet? Eller nöjer folk sig bara. Vet ni att det är min största skräck, att komma till en punkt där det kanske känns 80% bra men jag nöjer mig där. Då kommer jag aldrig känna att jag är i hamn, jag kommer städigt känna mig rastlös och aldrig riktigt hemma. 

 

Asså detta känns så deppigt att skriva, jag behöver ju bara fkn ta tag i mitt liv. 

 

Jag längtar hem. Hem till Stockholm.