Några av de viktigste sakerna i mitt liv har alltid varit, utbildning och prestation. Jag har alltid haft olidligt höga krav på mig själv och mina mål har jag satt långt ovanför trädtopparna. När jag gick i högstadiet så var ett VG för mig ett IG, jag var aldrig nöjd. Jag slet och det var tufft. Men jag lyckades att gå ut högstadiet med enbart VG och MVGn i mitt betygsdokument. Men till vilken nytta? Jag valde en linje på gymnasiet som krävde ungefär 100 poäng under de jag hade. Varför slappnade jag inte av mer i högstadiet och insåg att det inte skulle vara livsavgörande, jag hade ju bestämt mig för vilken gymasielinje jag ville gå långt innan och visste att jag inte behövde så höga poäng. 

 

Sen kom gymnasiet, samma visa började om. Nu var man tillbaka på noll och det var nya lärare som man behövde visa sin prestationsförmåga för. Jag snittade VG och MVG även i gymnasiet. Jag läste till och med 250 poäng mer än resten för att jag behövde det till framtida studier, som jag redan då hade bestämt mig för att jag skulle plugga vidare. Men mina gymnasiebetyg är ju ändå de som gör att jag sitter här där jag är idag. 

 

Men just nu i denna stund så tänker jag på de som gled igenom högstadiet med G kanske något VG, kom ändå in på den gymnasielinje de ville och har idag ett jobb som de trivs med. Ibland tänker jag varför kunde inte den personen vara jag? För att jag städigt har haft ett mål att nå ovanför trädtopparna, för att jag ständigt har strävat efter att vara bäst. 

 

Så jag funderar på om det är det som nu kommer och tär på mig. Jag är inte längre bäst, jag har inte högst ambitioner och jag vet ännu mindre vad jag vill med mitt liv just nu. Jag har kommit till någon form av vägsjäl och har svårt att svälja min stolhet och välja den vägen som förmodligen skulle vara till min egen fördel. Jag behöver inte vara klar med mitt pluggande nästa sommar, speciellt inte om jag i och med det ska ha promerat rakt in i väggen utan att ens har kommit ut i arbetslivet. Kanske att jag behöver en paus från all min egen prestationsångest och bara få vara litegrann. 

 

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå på någotvis eller att ni ska tycka synd om mig. Det är jag som sätter mina krav. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog aldrig bli nöjd. Bra strävar alltid efter bäst. 

 

Ha en underbar fredag hörrni. Det ska jag ha!