Jag har börjat om det här inlägget 20 gånger nu tror jag, allting som jag funderar på just nu vill komma ut samtidgt och jag vet inte hur jag ska få ihop det till en läsbar text. Jag började min söndag med att lyssna på podversionen av Zara Larssons sommarprat. Jag har alltid trott att jag inte är någon som bryr mig speciellt mycket för ingenting har ju någonsin drabbat mig. Men fan vad jag bryr mig och nu har det drabbat mig också. Jag lämnar just det ämnet där med att säga - Zara, U GO GIRL. Versaler behövdes. 

 

Över till någonting annat som också har passerat min tanke flera gånger senaste tiden och extremt mycket för en liten stund sen. Jag blir så sjukt imponerad och inspirerad av människor som sätter andras lycka framför sin egen. Man brukar ju säga att den sista som lämnar en är en själv (eller något i den stilen) och att man alltid ska se till sitt eget bästa. Men jag skulle inte vara någonting utan min omgivning, alltså absolut ingen. Det är det absolut det viktigaste jag har. Någonting som gör mig ledsen är personer som inte förstår det, inte förren det är försent. 

 

Var ville jag egentligen komma med detta inlägget? Jag vet inte. Ut med det gamla och in med det nya. Vad så jävla rädd om nära och kära för en dag står en där med svansen i brevlådan och insett vad man gått miste om.