Att livet går upp och ner det har nog alla varit med om. Men att hamna i en sådan stor svacka så att man inte har någon aning om hur man ska komma där i från är riktigt tufft. Det är som att man har ramlat ner i en stor grop och allt rötter som möjligtvis skulle kunna hjälpa en att kämpa sig tillbaka upp på jordenivå har dragits in. Känslan av att allt är hopplöst och vad man en gör så kommer man ingenstans. Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar för det går ändå inte. 

 

Men jag antar att man måste ha de tuffaste av motgångar för att kunna leva det bästa livet senare. Så det är väl lika bra att liver suger så jävla hårt nu. Skam den som ger sig helt enkelt, även om det känns som att det ända en vill är att lägg asig platt på backen och bli överkörd av en valross eller något liknande.