Jag är en människa som ganska ofta tänker för mycket för mitt eget bästa. Just nu har jag tänkt extra mycket, sen den fjärde juni när jag tog studenten så har livet varit en berg och dalbana. Det var en nystart, man har inte längre skolan som trygghet utan man ska klara av att stå på egna ben. Tanken är då att man ska vara redo, att från en dag till en annan bara kliva ut i livet och man har skyhöga förväntningar på allting. Sen när det inte alls går som planerat så känner man sig som den mest misslyckade personen som har sina fötter på jorden.

 

Jag har en dröm om att bli mäklare. Hus och inredning är något som intresserar mig väldigt mycket och jag har bestämt att en dag ska jag jobba med något som innefattar någonting utav det. Så jag hade en stark plan vad jag ville göra efter skolan, jag skulle ta mitt pick och pack och bosätta mig i Gävle och gå tre år på högskolan där och utbilda mig till mäklare. Men den planen gick i kras någon gång mitt i sommaren när det visade sig att jag inte kom in. Så misslyckad som jag kände mig då, just när jag läste det har jag nog aldrig känt mig förut. Jag har aldrig haft problem med något som innefattar kunskap förut och sen få besked att man inte kommer in. Det var en extrem nedbrytande känsla.

 

Sen under sommaren så har jag kämpat med att ta körkort. Jag klarade teorin på första försöket men inte uppkörningen och där kom ytterligare en besvikelse. Sen när jag väl hade mitt körkort kunde jag knappt glädjas åt det eftersom att jag inte var bra nog som inte kunde klara det på första försöket.

 

Jag fick ett jobb i somras också, ett jobb på 25 timmar i veckan vilket kändes fantastiskt eftersom jag inte kom in på högskolan. Då behövde jag inte gå runt och oro mig över att vara fattig som en kyrkråtta resten av livet. Jag hade ju åtminstone ett jobb. Men det visade sig att det var det värsta jag har gjort. Tänk er att jobba på en snabbmatskedja, att vara så fruktansvärt underbemannade. Irritationen bara stiger och stiger. Sen efter femte nattpasset i rad så ville man helst bara sätta ett skott i nacken. Det var bland det värsta jag har gjort. Så jag sket i vilket och sa upp mig efter en och en halv månad. Jag kände att det fick bära eller brista. Jag klarade inte av att vara kvar där en sekund till. Och med det, ytterligare ett nederlag. Visserligen självförvållat, men ändå.

 

Så här sitter jag nu, med en hel del motgångar i bagaget och har haft den tuffaste perioden i mitt liv under den här sommaren. Men skam den som ger sig. Min lillebror sa något till mig som rörde mig ganska mycket "Ge allt men aldrig upp!" 

 

Men så finns det småsaker som gör att man hela tiden orkar med vardagen trots flera stora misslyckanden. Samtidigt som den här sommaren har varit den värsta tiden i livet så har den även varit den bästa. Jag har träffat den mest fantastiska människan som går i ett par skor och jag är evigt tacksam till att just jag fick den chansen.

 

Jag kan med stolthet säga att jag har en sådan bra familj som har stöttat mig igenom det här, alltid försökt hålla humöret uppe trots att jag har varit jävulens unge ett flertal gånger bara för att jag har varit så fruktansvärt besviken på mig själv. Sen de mest fantastiska vännerna som ställer upp i alla väder. Förlåt att jag har varit en jobbig jävel den här sommaren men jag vill att ni ska veta att hade det inte varit för er så hade jag inte haft speciellt mycket att ta mig tillbaka till. Bäst av allt, människan som betyder allt för mig. Världens bästa pojkvän. Som har stått vid min sida hela sommaren. Någon som jag har längtat efter att komma hem till varje dag efter jobbet. Någon som har stått ut med både det ena och det andra. Som jag sa innan så är jag evigt tacksam att just jag har fått chansen att träffa en sån underbar människa. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur mycket jag älskar honom.