Den har rubriken kan tolkas på hur många sätt som helst men jag tror att jag håller mig till det simpla. Min första kärlek hette Anton. Vi blev "ihop" redan i tvåan någon gång och var väl det tills dess att jag flyttade till Stockholm mer eller mindre. Vi gjorde alltså slut i femman. Men kära var vi nog inte. VI var bara bästa vänner och grannar. Vi spelade NHL på hans Gamecube och hade sällskap till och från skolan varje dag.  Sen var vi tillsammans med andra under tiden också. Så seriöst tog man på kärlek när man var yngre.

 

Sen har det gått ganska trögt. Jag tycker att det här är så svårt att berätta om för jag är så osäker på mig själv. Jag har i mina äldre dagar haft jättelätt att falla för människor som visa mina intresse för mig. Men det har liksom aldrig blivit mer än så. Det har aldrig varit någon som har orkat plocka upp mig om man kan säga så. Vilket jag nu i efterhand är ganska glad för. För nu i efterhand så inser jag att jag aldrig har varit kär i någon utav dom som jag har fallit för. Nu när jag faktiskt är kär på riktigt och vet hur det ska kännas.

 

Så man skulle väl kunna säga att min första riktiga kärlek är den underbara människan som jag idag kan med stolthet kalla min pojkvän.

 

Jag älskar dig av hela mitt hjärta!