Jag har ju nämnt tidigare att jag är en hästmänniska och har ridit i nio år nu. Även om jag har hållit på med hästar i nio år så hade det här med ridningen gått upp och ner. Ena stunden så faller allting på plats och det känns verkligen hur bra som helst och nästa sekund så undrar man ju varför man inte spelar schack eller samlar på frimärken istället. Men jag antar att det är så i alla sporter, att det går i vågor.

 

Jag valde i alla fall att sluta på ridskolan för snart fyra år sedan och har sen dess bara ridit privat och med skolan. Det räckte så för mig eftersom att jag inte kände att jag fick ut så mycket av ridskolan en gång i veckan och det var så himla dyrt. Red en gång i veckan med skolan på Botkyrka Ridsällskap där jag trivdes väldigt bra, nackdelen var bara att det var så himla långt att åka. Fast det blev två dagar i veckan om man räknar med praktiken med.

 

Efter jullovet i tvåan så började jag praktisera på Jursta. Där trivdes jag väldigt bra, eller ska jag säga trivs kanske. Praktiserade där en gång i veckan i hela trean också. Fick en favorithäst väldigt tidigt som värmer hela mitt hjärta bara jag tittar på honom.

 

Efter ett riduppehåll på hela sommaren så är jag äntligen tillbaka, det är det som är poängen. Jag har spenderat mig dag på Jursta. Jag trodde att det skulle bli lite jobbigt att vara tillbaka och dessutom vara själv. Men det var det bästa på länge. Lyckan att bara få gosa med hästarna igen. Den är obeskrivlig. Även om jag kanske inte vill ha en egen häst så kommer alltid hästarna finnas med mig. Min enorma glädje när jag satt upp på min favoritskithäst idag, den går inte att beskriva. Kalla mig tönt eller vad som helst, men det var en sån lättnad.

 

Red även på en treåring och blir lika imponerad varje gång. Att en häst som är ganska nyinriden kan gå som en sådan klocka i skogen. Sen att hon var lite skänkeldöv ibland och tyckte att vi skulle hoppa över alla vattenpölarna gjorde ingenting. Hon var den sötaste lilla åsna jag har ridit. Man blir liksom helt stolt i mammahjärtat när man galopperar fram där i skogen och hon bara pinnar på. Hjärtisen. Ännu en liten favorit.

 

Jag är så oehört glad att jag har fått träffa sådana människor som familjen Nilsson på Jursta. Några som inte bryr sig om att det ska vara det senaste, flådigaste stallet med alla balla maskiner. Några som inte behöver gå runt i Kingsland eller Pikeur bara för att det är fina märken, utan att man kan vara bland dom bästa i Sverige ändå. Veta att man har kämpat sig dit med en järnvilja och ren kunskap.

 

Kan slänga upp lite bilder på pållarna imorgon.