Kärlek är vackert, oförutsägbart, ömsesidigt och bara hur härligt som helst. Kärlek är för mig inte bara bandet mellan två individer. Kärlek är en känsla när man tycker om något, det är lycka. Den här frågan kan man ju skriva ett bibellångt svar till men jag tänker inte ge mig på det. Jag har inte samma kärlek till min mamma som till saltlakrits liksom men det är ändå kärlek.

 

Den vackraste kärleken måste däremot vara den mellan två individer. När två människor litar på varandra, finns där för varandra och bara trivs så underbart bra i varandras sällskap. När det räcker att personen är i ett annat rum och man känner ett sting av saknad. Att få leva och spendera tid tillsammans, bygga upp ett förhållande, en vardag. Att känna att man är tillsammans med sin bästa vän. En person som vet allt och lite till och som är den första man vänder sig till om det skulle vara något.

 

Gjorde ett försök till att var djup. Det gick inte så bra. Får lite prestationsångest. Varför är det så mycket lättare att skriva när ingen ska läsa?