Att gråta, visa mig svag eller på något vis uttrycka mina känslor på riktigt har alltid varit väldigt svårt. Jag har inte velat någon annan ska ha haft den makten att få se mig ge vika för någonting. 

När en person ställer frågan hur man mår så svarar man alltid bra. Fast man kanske inte alls mår speciellt bra. För det finns en oskriven regel om att det ska vara så. Svarar man någonting annat så känner man eller jag mig mest jobbig för att jag tar upp deras tid. Vem orkar lyssna på mina problem? Det finns alltid de som har det värre så jag har ingen rätt att klaga. Fast man kanske egentligen bara skulle vilja svara nej det är skit, jag mår så jävla dåligt nu. Men har man som sagt ingen anledning att må dåligt så gör man inte så. 

Om jag nu ska göra något som är emot mina principer och låta er komma mig lite på djupet så kan jag säga att jag inte alls mår speciellt bra nu. Jag är alldeles för mottaglig av precis allt. Jag gråter för ingenting och känner mig misslyckad från ingenstans. Jag gör saker som jag mår sämre av och saker som jag mår bättre av. 

Anledningen till att jag mår så dåligt är för att jag känner att jag sviker mig själv och min familj. Jag har alltid varit bäst, varit på toppen och det har alltid flutit på. Nu när det helt plötsligt kom tre motgångar på samma gång så vet jag inte hur jag ska hantera det. 

Läser du fortfarande så är jag ganska imponerad. 

Jag är ständigt rädd för att det är jag som älskar mest och därmed rädd för att bli sviken. Bara tanken att någon skulle få för sig att gå bakom min rygg är hemsk. Jag har hört ordspråket "hellre sårad av sanningen än lurad av lögnen" och det kunde inte stämma bättre. Jag är rädd för att folk ska tappa hoppet om mig, att jag inte är tillräckligt bra. Det är därför jag hela tiden försöker göra mitt yttersta för att alltid finnas där. Det är väl inte så konstigt att man spricker lite på insidan när man har så skyhöga krav på sig själv. Men jag vet inte om jag någonsin skulle förmå mig att sänka dem. 

Som jag skrev på Twitter för någon dag sen. Jag undrar om det är det när ens självförtroende sviker som man förlorar förtroendet för alla andra också? Eller är det tvärtom?

Det jag vill nu är att ha ett jobb, någonting att fylla mina dagar fram till jul med. Någonting som får mig att känna mig lite bra igen. 

Enough for now. Tack för att ni tog er tid och läsa igenom allt.