Här var tanken att det skulle komma ett lågt och ganska så tungt inlägg om mina tankar och känslor just nu. Eller känslor i allmänhet men det blir bara en ända sörja alltihop och det jag har i mig kommer ut men det kommer inte ut på något sätt som är läsvärt. Jag blir bara irriterad på mig själv att jag har så mycket som vill komma ut, som kanske borde komma ut men när det väl gör det så blir det bara rappakalija av det.

 

Men sen så tänkte jag att alla mina andra inlägg är ju skriva som skit så varför kan inte det här också bli det.

Jag har i alla fall bestämt mig för att försöka strunta i vad som kommer hända i framtiden och bara försöka leva för dagen. Hur klyschigt det än låter. Men jag mår inte bra av att tänka så jävla mycket hela tiden och jag kanske äntligen har insett det. Jag är nöjd med vad jag har åstadkommit såhär långt, jag är nöjd med vem jag är och med vad jag har i livet. Jag har bestämt mig för att jag bara ska ta dagarna som dom kommer fram till jul och då ska jag bara älska livet sådär mycket som jag brukar göra. Sen får vi se vad som händer efter det. Det återstår att se.

Det är lite som att sätta mig själv på prov. Jag är jordens kontrollfreak och behöver veta all hela tiden men jag känner att det är dags att bara släppa lite på kontrollen och se vad som händer. Jag kommer säkert inte klara det till hundra procent men jag ska absolut göra mitt bästa.

 

Will I be something?
Am I something?
And the answer comes:
You already are.
You always were.
And you still have time to be.